Babysteps

Nu har jag inte skrivit på ett tag. Blir ju så när man måste lägga sig tidigt. Hmmm... går inte så bra.. Men jag säger som dr Leo Marvin, Babysteps! Alltså lite i taget. Vill gå och lägga mig tio, men kl tio-elva är det Seinfeld... Ja, har sett alla avsnitt minst tre gånger, men när resten av tv-utbudet består av tjockisar och dvärgar som ska ta sig igenom hål i rörliga väggar, samt ännu tjockare typer som åker vattenrutschkana, så suktar man ju efter lite gammal god och hederlig Seinfeld. Sen halv elva är det morgon i Sverige, och då vill man ju prata lite i telefon... Sen har jag börjat läsa "Nu vill jag sjunga dig milda sånger", eller "Astrid and Veronika" som den av någon anledning heter på engelska, och den är omöjlig att släppa, läs den! Vet att några av er där hemma läste den på bokcirkeln, vad tyckte ni? Så som sagt blir det lite sent ibland.. Men istället för som dr Marvin säger till Bob: "Take a vacation from your problems" inser jag att jag nog måste ta semester från Seinfeld... Kämpar på med andra ord!

Annars är det lugnt på jobbet. Som ni kanske har hört pågår en viss finanskrasch här... vilket gör att ingen vågar investera pengar (sen finns det inga pengar eftersom ingen har några, bara lån, och om de skulle vilja investera vet de inte hur för den bank de sätter in dem på kanske går i konkurs imorgon, ungefär.) Så nu sitter alla anställda och för in gamla fall i nya databasen... Eftersom det inte finns nåt att göra ska alla få gå en kurs som ger en en licens så att man får sälja livförsäkringar! Inte för att jag kommer göra det nån gång (vad jag vet), men man lär sig mer om försäkringar, så det blir bra. Tänkte förklara mer vad företaget gör också, men det får bli en annan gång, Seinfeld har ju redan börjat.. + att jag inte har allt helt klart för mig fortfarande vad företaget gör, även om lite bättre nu.....

I fredags flyttade vi in i nya lokaler också, helt värdelöst! Innan satt vi på vån 8 i ett mindre kontor, nu flyttade vi ner en våning. Det var inte optimalt innan heller, för då satt jag med ryggen mot de som är mest pratiga, men då kunde man ju iallafall lyssna. Nu sitter vi som i fyra avdelningar med skärmar med sex i varje, (fast i kontorslandskap) + lite fler kontorsrum än tidigare, och de pratiga sitter i andra änden. De jag sitter med är ok, men de som pratar absolut minst! Jag vill ju prata engelska och lära känna de där lite pratigare typerna. Hade ju en inte så bra erfarenhet av att inte prata tyska på jobbet i D-dorf, tror inte det blir lika illa här, men ändå... Vi får se hur det utvecklar sig. Företaget har utvecklats fort, de var tre pers som startade för ett år sen här på nedervåningen i huset där jag och Sara bor, sen i våras flyttade de till där vi satt förra veckan, och nu hit, med ca 25 stycken. Nu kanske det kommer gå lite långsammare med den lilla finanskrisen då. Ingen skulle bli avskedad fick vi iallafall höra...

En superbra grej är iallafall att det är klart med att vi får bo där vi bor nu även i fortsättningen, och det gratis!! Eftersom vi inte behöver betala nån skatt heller iallafall i år, så har vi helt plötsligt en helt hyfsad lön! Och bra grej nummer två är att en på jobbets svärfar ska sälja sin bil billigt, till oss! Så det blir jättebra, dels var han tydligen bra på bilar och har kollat den och så, dels är det ju bra med någon man känner. Skulle ju kunna bli hur lurad som helst när man inte kan något om bilar. Det är en Volkswagen Jetta (Tysk kvalitet!), och den ska vara pålitlig också, great!

Annars funderar jag lite allmänt på amerikanerna. Folk är så himla trevliga överallt! I Tyskland tyckte jag det var fascinerande att alla sa Hallo och Auf wiedersehen i hissen. Här går de ett rejält steg längre, de PRATAR med varandra i hissen! Och det alldeles hejvilt, tro inte du kan komma undan! Inte alltid förstås, men är man två i hissen och går ur lär man iallafall säga Bye, helst Have a nice day.. Och det här gäller folk man inte alls känner. Ibland hejar andra cyklister man möter på cykelbanan. Upp och nervända världen! Vet inte om det var andra svensken på kontoret som sa att svenskar som kommer hit antingen älskar eller hatar det... Jag tycker om det! Även om jag gärna är tyst i en hiss så blir det ju trevlig stämning när folk är glada mot varandra. Sen är det ju klart att typ servitriser måste vara supertrevliga då deras löner nästan består av dricksen, men det är ju faktiskt trevligt och folk blir trevliga tillbaka. Alla har trevligt.
Hmm... vet dock fortfarande inte om jag tycker det är trevligt eller bara konstigt att mannen på lokala Starbucks vid jobbet vet vad jag heter..... Först undrade jag om han skämtade eller nåt när han efter tre veckor bad om ursäkt så mycket för att han inte kunde mitt namn. Från och med dagen efter är det Hi Lovisa, a tall Latte as usual, Lovisa... Fast det är nog bra, särskilt som de har "dagens gäst" varje dag som får dricka gratis, nu kan det ju bli jag...
Utvärdering av folks trevlighet: Sverige: Surmulna (men skönt ibland..). Tyskland: Lagom? (tar lagom-titeln från Sverige???). USA: Bäst?? Just ja, Portugal: Dumma i huvet tänkte jag skriva, men menar så klart att de inte överhuvudtaget fattat det där med service, trevlighet etc... Men de är säkert lika trevliga/otrevliga allihop när man väl lärt känna folk, etc..

Dessutom har jag köpt flip-flops, obligatoriskt i the state of California, så nu känner jag mig lite mer local... Fick dock kombinerat skavsår och benhinnekänningar efter en promenad.

Sen har jag sett en rolig film också: Forgetting Sarah Marshall! Var skeptisk först, men såg sen att Veronica Mars var med så hyrde den. Och var jätterolig! Se den nu och tala om vad ni tyckte. Basta.

Nu ska jag sova. Talar inte om vad klockan är.

Bye-bye!